De vanligaste typerna av klätterskador

Klättring är en sport som kräver mycket mod och en äventyrlig anda, särskilt eftersom inte alla kan övervinna svindelkänslan av att hänga på stora höjder i ett rep, för att inte tala om bouldering där ingen säkring används!

Klättrare kan skada sig från topp till tå när de klättrar eller tar sig nedför bergväggen av olika skäl, t.ex. trauma eller överansträngning. Följ med oss och ta reda på vilka de vanligaste skadorna vid bergsklättring är. Vi kommer också att visa dig några sätt att förebygga dessa tillstånd. Nu kör vi!

Vilka är de vanligaste typerna av klätterskador?

De vanligaste klätterskadorna kan klassificeras efter det område där de uppstår. Å ena sidan måste det sägas att de mest drabbade områdena tillhör de övre extremiteterna. Men andra områden som de nedre extremiteterna kan också skadas i denna sport, särskilt knäna.

De vanligaste idrottsskadorna inom klättring är:

Skador på axlarna

Axelskador står för 17% av alla skador i samband med sporten. De flesta beror på överansträngning snarare än specifikt trauma. Upprepade rörelser av axeln under klättring kan skada detta område över tid. Ju högre svårighetsgrad och frekvens, desto större risk.

De vanligaste axelskadorna vid bergsklättring är:

• SLAP-skador: Detta är en partiell eller fullständig bristning i den övre delen av glenoidlabrum, en fibrokartilaginös ring som sitter i axeln. Det kan orsakas av repetitiva rörelser över huvudet eller av trauma (fall på armen i förlängning, stark dragkraft).
• Skador på rotatorkuffen: Klättrare kan drabbas av skador på rotatorkuffen (RM) och tendinit. Å ena sidan består tendinit av inflammation i RM-senorna och orsakas främst av överansträngning. Å andra sidan innebär bristningar att muskel- och/eller senfibrerna i RM går av, och kan vara av traumatisk eller degenerativ etiologi.
• Luxation av axeln: Detta inträffar när humerus dras ut ur glenoidledens hålrum på scapula. Dislokationen kan vara partiell (subluxation) eller fullständig (dislokation). Den orsakas av trauma, t.ex. ett kraftigt fall, sträckning eller vridning. Det kan innebära skador på intilliggande vävnader.
• Skador på biceps: Tendonit och bicepssträckningar som många klättrare lider av är framträdande här. Tendonit innebär inflammation i den övre bicepssenan som fäster vid axelbenen. Denna sena kan också vara överansträngd, dvs. översträckt eller avriven.
• Bursit i axeln: Detta är en inflammation i en av bursorna i axeln. Den subakromiala bursan är en av de vanligast drabbade. Det orsakas av överansträngning, trauma som ett slag, bland andra möjliga orsaker.

Skador på hand, finger och handled

Dessa är bland de vanligaste idrottsskadorna vid bergsklättring. Faktum är att vissa uppskattar att nästan hälften av alla klättringsrelaterade skador uppstår i handen och handleden. Dessa områden utsätts för mycket stress och risker när man klättrar, så de kan drabbas av överbelastningsskador eller trauma.

De vanligaste hand- och handledsskadorna vid bergsklättring är:

• Skada på fingerskivan: Uppstår när fingerskivorna (fibrösa band som håller böjsenorna mot benen) översträcks eller slits. A2 och A4 är mest benägna att skadas, även om de andra remskivorna också kan påverkas. I grund och botten kan denna skada orsakas av överdriven belastning på de böjda fingertopparna.
• Avrivning avtriangulära fibrokartilagkomplexet: Detta är en handledsskada som påverkar det triangulära fibrokartilagekomplexet (TFCC), en struktur som ger stabilitet och lastöverföring. TFCC kan slitas av trauma (fall med utsträckt arm, vridning...) eller på grund av progressiv degeneration (åldrande, överansträngning...).
• Förslitning av fingrarnas böjsenor: Detta är en översträckning eller bristning av fingrarnas böjsenor. Det inträffar när fingret tvingas till översträckning när det är böjt, vilket kan inträffa under klättring.
• Sträckningav fingrarnas sidoligament: Detta är en översträckning eller bristning av fingerledernas sidoligament. Det orsakas av trauma eller dragkraft som tvingar fingret att röra sig i sidled. Detta kan inträffa vid klättring när man utför grepp som t.ex. gaston eller sidepull.
• Frakturer: Klättrare kan drabbas av partiell eller total fraktur på ett ben i handen eller handleden. Detta kan inträffa på grund av trauma som ett fall eller ett slag från en sten. Frakturer kan också uppstå på grund av överbelastning eller stress.
• Förskjutningav fingrarna: Inträffar när benen i fingrarna eller tummen glider ur led. Det kan orsakas av trauma som fall, krossning, översträckning etc., vilket innebär betydande stress på leden, vilket resulterar i separation.
• Tenosynovit: I allmänhet innebär denna tendinit inflammation i det hölje som täcker senan. Klättrare kan utveckla tenosynovit i fingrarnas böjsenor. På samma sätt kan dessa idrottare utveckla de Quervains tenosynovit, som påverkar senorna abductor pollicis longus och extensor pollicis brevis.
• Lumbrical muskelsträckning: Detta avser översträckning eller bristning av någon av de lumbricala musklerna i handen. Det kan uppstå när ett finger sträcks ut medan de intilliggande fingrarna är böjda.

Knäskador

Knäskador vid bergsklättring är mycket vanliga. Vissa är av traumatisk etiologi och kan uppstå när man utför en av dessa rörelser eller när man faller oavsiktligt. På samma sätt kan klättrare också drabbas av överbelastningsskador som bursit.

De vanligaste knäskadorna vid klättring är:

• Meniskbristning: Avser en partiell eller fullständig förslitning av menisken, det C-formade brosket i knäet. Det kan hända om man tvingas vrida eller vrida knäet, särskilt när man bär vikt.
• Stukning avknäet: Uppstår när ett eller flera ledband i knäet överbelastas eller slits av. Det främre korsbandet (ACL) och det mediala kollateralligamentet (MCL) är bland de mest drabbade, även om de andra ligamenten också kan skadas. Det orsakas av trauma som ger för mycket stress på ligamentet, till exempel en plötslig vridning eller ett fall.
• Patellaluxation: Uppstår när patella, det främre triangulära benet i knäet, glider ur sin naturliga position. Orsaken är traumatisk och kan orsakas av ett slag, fall eller en kraftig vridning av benet.
• Fraktur: Klättrare är benägna att drabbas av frakturer (partiella eller totala benbrott) i knäet. Skenbenet, lårbenet och knäskålen är de tre ben som utgör knäet och som kan fraktureras. Detta är vanligtvis resultatet av ett fall när det gäller klättrare.
• Bursit i knäet: Detta är en inflammation i en eller flera slemsäckar som hör till knäet. Det kan orsakas av överansträngning, trauma (slag, fall), bland andra faktorer. Den stress som orsakas av bergsklättringsrörelser kan också orsaka detta tillstånd.

Bästa produkterna för återhämtning från klätterskador

Bästsäljare

Hur förebygger man skador vid bergsklättring eller bergssport?

Om du efter att ha läst föregående avsnitt är rädd för att skada dig när du klättrar upp eller ner för väggen, bör du läsa vidare. Nedan kommer vi att ge dig några metoder och förslag för att förebygga idrottsskador vid klättring.

• Värm upp ordentligt: Det är viktigt att värma upp ordentligt före idrottsaktiviteten för att förbereda kroppen och undvika skador. Detta steg bör först inkludera aeroba övningar och dynamisk stretching. Därefter bör man utföra enkla klättringar och successivt öka svårighetsgraden.
• Avslutaträningspassen med en nedvarvning: Det är nödvändigt att kyla ner sig efter klättringspasset. Detta gör det bland annat möjligt att eliminera spänningar och avfall i musklerna, vilket gör dem friska och redo för nästa pass. Lätta konditionsövningar, statisk stretching, andning och massage bör utföras i detta skede.
• Bra kost och vätskebalans: Dålig näring och vätskebalans ökar risken för skador. Därför måste klättraren äta en kost som kombinerar de olika näringsämnena (kolhydrater, proteiner, fetter...) på ett adekvat sätt. Denna kost måste anpassas till individen och hans eller hennes mål, och vägledning av en nutritionist skulle vara utmärkt. Det är också viktigt att hålla sig hydrerad när man klättrar.
• Förbättra din fysiska kondition: Det är viktigt att klättraren har rätt fysisk kondition för klättring. I allmänhet är det viktigt att ha tillräcklig styrka, kraft, flexibilitet och uthållighet i denna sport. Att utveckla dessa egenskaper är avgörande för att prestera bra och undvika skador.
• Idrottsmassage: Idrottsmassage är idealisk för diagnos, förebyggande och behandling av idrottsskador inom bergsklättring och andra discipliner. De används i grunden för att förbereda klättraren för klättring och för att främja vävnadsåterhämtning.
• Användning av varma och kalla terapier: Detta är också känt som kontrastterapi eftersom det innebär användning av omväxlande varmt och kallt. Det ger en pumpande effekt på cirkulationen som hjälper till att minska inflammation, smärta och trötthet. Det är därför lämpligt för behandling och förebyggande av skador.
• Användning av kompressionskläder: Kompressionskläder (ärmar, shorts, strumpor, t-shirts...) är elastiska och mindre än det område som ska täckas, så att de genererar tryck. De tillskrivs olika fördelar som att påskynda muskelåterhämtningen, öka prestationsförmågan och dämpa muskelvibrationer. Sådana fördelar kan bidra till att minska risken för idrottsskador.
• Användning av akupressurterapier: Detta är en terapi av kinesiskt ursprung som innebär att man applicerar tryck på specifika områden i kroppen. Även om den liknar akupunktur, skiljer den sig från akupunktur genom att den inte använder nålar utan andra medel, såsom händer och armbågar, för att applicera tryck. Det anses vara en alternativ terapi för att hantera smärta och muskelspänningar, därför använder många det vid behandling och förebyggande av skador.
• Användning av termoterapi och kryoterapi: Termoterapi använder värme för att generera en smärtstillande och avslappnande effekt, samt öka cirkulationen och elasticiteten. Kryoterapi, å andra sidan, hjälper till att lindra smärta, inflammation och spasticitet. Därför är båda terapierna lämpliga för att behandla och förebygga vanliga idrottsskador vid bergsklättring.
• Användning av lämplig utrustning: Det är viktigt att använda rep, karbinhakar, säkringsanordningar, selar och annan utrustning av bästa kvalitet. Kläderna bör vara bekväma så att de tillåter ett brett rörelseomfång. Det är viktigt att använda hjälm och bra klätterskor. Allt detta minskar risken för skador.

Hur använder man RICE-terapin för att behandla klätterskador med första hjälpen?

RICE-terapin är avsedd för behandling av akuta idrottsskador vid klättring. Det finns en uppdatering av detta protokoll som kallas PRICE, även om den är mindre känd, och denna metod lägger till ett nytt inledande steg: skydd. Båda terapierna rekommenderas särskilt vid behandling av skador i den akuta fasen, under de första 48 till 72 timmarna efter att skadan har inträffat.

Stegen för att tillämpa PRICE-protokollet på akuta idrottsskador vid bergsklättring är:

• Skydd: I detta steg ska det skadade området skyddas genom att undvika den aktivitet som orsakade skadan. Det är viktigt att immobilisera området i fråga med hjälp av en immobiliserare som t.ex. en slinga.
• Vila: I detta skede bör det drabbade området vila i 48 timmar. Det är dock viktigt att göra små rörelser som inte äventyrar patientens integritet för att undvika stelhet.
• Is: Kryoterapi bör användas för att minska inflammation och smärta i samband med skadan. Det räcker att applicera en kall kompress på det drabbade området i 20-minuterspass. Detta kan göras i 6 till 8 sessioner per dag.
• Kompression: I detta skede är det nödvändigt att lägga tryck på det drabbade området för att stärka upp det och främja cirkulationen, vilket minskar inflammationen. I allmänhet rekommenderas att området bandageras med ett tyg som har viss elasticitet. Dra inte åt för hårt, då riskerar du att strypa cirkulationen, vilket är en oönskad effekt.
• Höjning: Detta steg är särskilt viktigt vid skador på nedre eller övre extremiteter. Den skadade extremiteten ska lyftas till en höjd ovanför hjärtat och vila på en dämpad yta, t.ex. en kudde. Detta hjälper till att minska svullnad och smärta.

Referenser

1. Rooks, M. D. (1997). Skador vid bergsklättring. Sports Medicine, 23, 261-270. https://link.springer.com/article/10.2165/00007256-199723040-00005
2. Cole, K. P., Uhl, R. L., & Rosenbaum, A. J. (2020). Omfattande granskning av skador på bergsklättring. JAAOS-Journal of the American Academy of Orthopaedic Surgeons, 28(12), e501-e509. https://journals.lww.com/jaaos/Abstract/2020/06150/Comprehensive_Review_of_Rock_Climbing_Injuries.5.aspx
3. Jones, G., Asghar, A., & Llewellyn, D. J. (2008). Epidemiologin för skador vid bergsklättring. British journal of sports medicine, 42(9), 773-778. https://bjsm.bmj.com/content/42/9/773.short
4. Backe, S., Ericson, L., Janson, S., & Timpka, T. (2009). Skadefrekvens vid bergsklättring och associerade riskfaktorer i en allmän klättringspopulation. Scandinavian journal of medicine & science in sports, 19(6), 850-856. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1600-0838.2008.00851.x
5. Haas, J. C., & Meyers, M. C. (1995). Skador vid bergsklättring. Sports Medicine, 20, 199-205. https://link.springer.com/article/10.2165/00007256-199520030-00006
6. Maitland, M. (1992). Skador i samband med bergsklättring. Journal of Orthopaedic & Sports Physical Therapy, 16(2), 68-73. https://www.jospt.org/doi/abs/10.2519/jospt.1992.16.2.68
7. Neuhof, A., Hennig, F. F., Schöffl, I., & Schöffl, V. (2011). Utvärdering av skaderisk vid sportklättring. International journal of sports medicine, 32(10), 794-800. https://www.thieme-connect.com/products/ejournals/abstract/10.1055/s-0031-1279723
8. Woollings, K. Y., McKay, C. D., & Emery, C. A. (2015). Riskfaktorer för skador vid sportklättring och bouldering: en systematisk genomgång av litteraturen. British journal of sports medicine, 49(17), 1094-1099. https://bjsm.bmj.com/content/49/17/1094.short
9. Addiss, D. G., & Baker, S. P. (1989). Skador vid bergsklättring och bergsklättring i amerikanska nationalparker. Annals of emergency medicine, 18(9), 975-979. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0196064489804639
10. Schöffl, V., & Winkelmann, H. P. (1999). Olycksstatistik vid "inomhusklätterväggar". Sportverletzung Sportschaden: Organ der Gesellschaft fur Orthopadisch-traumatologische Sportmedizin, 13(1), 14-16. https://europepmc.org/article/med/10407959