Behandling av klättringsskador

Klättring är en extremsport som utsätter axlar, händer och knän för stora krafter och påfrestningar. Dessa leder är dock inte konstruerade för att klara sådan överbelastning, så de tenderar att lätt skadas.

Det finns en mängd olika behandlingar för idrottsskador vid bergsklättring som löser och förbättrar klättrarens prestation. En av de vanligaste metoderna för att behandla milda till måttliga skador är RICE-terapi. För allvarligare skador bör dock kirurgisk behandling övervägas.

Vilka är de vanligaste typerna av skador när vi ägnar oss åt bergsklättring eller bergssport?

Som vi redan har nämnt är de områden som påverkas mest under klättring axlar, handleder, händer och knän. Händerna, särskilt fingrarna, måste tåla mycket intensiva påfrestningar, och eftersom de har så små muskler och ligament skadas de lätt.

Lyckligtvis visar vi dig en lista över de vanligaste skadorna i denna övning:

• SLAP-skador: Detta är en skada av degenerativt ursprung som innebär partiell eller total ruptur av det övre labrum. Vid klättring orsakas den av traumatiska skador på grund av fall eller att fötterna halkar. Klättraren blir hängande i endast en arm, vilket orsakar ett plötsligt drag som leder till en bristning eller avlossning. Det orsakar diffus smärta i axelnivå tillsammans med svårigheter att lyfta armen, klickande och förlust av muskelstyrka.
• Avrivning av rotatorkuffen och tendinit: Detta är två olika men nära relaterade skador. Tendinit anses vara en inflammation på grund av irritation i de senor som utgör rotatorkuffen. Avrivningen eller bristningen orsakas av överbelastning och plötsliga rörelser i axeln. Hos bergsklättrare eller klättrare är det de plötsliga och repetitiva rörelserna vid bergsklättring som orsakar dem. Dessa skador orsakar diffus smärta i axeln, svårigheter att lyfta armen, poppande och svullnad...
• Dislokation eller förskjutning av axeln: Detta innebär att humerushuvudet lossnar från glenoidutskottet på skulderbladet. Det är en vanlig skada hos oerfarna bergsklättrare eller klättrare med dålig muskelutveckling. Detta orsakar instabilitet i axelleden vilket resulterar i svår smärta, svårigheter att röra armen och svullnad. Det kan också leda till domningar och muskelsvaghet.
• Avrivningav det triangulära fibrokartilagekomplexet: Detta är en partiell eller fullständig avrivning av en struktur som ligger över karpalbenen och den distala delen av ulna. Den är känd som triangulärt fibrokartilage och slits av på grund av överbelastning från inverterade grepp som genererar mekanisk stress. Symtomen är smärta i handflatan som förvärras vid grepp och lutning, stelhet och instabilitet.
• Överansträngningav fingrarnas böjsenor: Detta är en mycket vanlig skada hos bergsklättrare eftersom händerna och fingrarna är deras huvudsakliga stöd. Plötsliga påfrestningar och överdriven belastning som genereras av halka kan spänna dessa strukturer. De huvudsakliga symptomen är smärta, svullnad och svårigheter att böja fingrarna.
• Försträckning av tårnas sidoligament: Detta är en partiell eller total sträckning eller bristning av de ligament som finns i de interfalangeala lederna. De är resultatet av överdriven stress och plötsliga spänningar från mycket forcerade rörelser på fingernivå. Det är en skada som orsakar svår smärta, svullnad, svårigheter att röra det drabbade fingret och ibland blåmärken.
• Hand- och fingerfrakturer: Detta är en allvarlig skada som innebär att ett eller flera fingrar helt eller delvis bryts av. De beror i allmänhet på allvarligt trauma från fall och stress på handens ben på grund av överbelastning. De är mycket viktiga skador för klättrare och orsakar svår smärta, omedelbar svullnad, funktionsbegränsning och blåmärken.
• Tenosynovit i handleder och händer: Detta är en kronisk inflammation i senskidan på grund av otillräckliga och påtvingade rörelser. Överbelastning genereras bl.a. av enhandsgrepp och halva falanger. Smärta uppstår i handflatan eller handleden och det är svårt att röra sig eller greppa.
• Stukning av knä: Detta är en skada på de ligament som utgör knäleden på grund av överbelastning eller bristning. Vid klättring orsakar vissa rörelser överbelastning av sidoligamenten och de främre korsbanden. Detta resulterar i svullnad, smärta, instabilitet, knäppningar och svårigheter att röra sig.
• Frakturer: Dessa inkluderar partiell eller total brytning av de ben som utgör knäet och benet. De orsakas vanligtvis främst av trauma och fall, även om de också är förknippade med plötsliga rörelser med överdriven stress. Frakturer ger upphov till intensiv smärta, deformitet, svullnad och funktionell impotens.

Bästa produkterna för återhämtning från klätterskador

Bästsäljare

Hur använder man RICE-terapin för att behandla första hjälpen-skador vid bergsklättring?

RICE-terapin är en av de mest användbara metoderna för klättrare eller bergsklättrare på grund av dess enkla tekniker. Idag har teknikerna i RICE-protokollet uppdaterats med PRICE-terapin, men den förstnämnda är fortfarande mer känd.

Det korrekta sättet att tillämpa denna terapi vid skador är som följer:

• Skydd: Det första steget vid en skada är att ge rätt skydd för att förhindra att skadan förvärras. Du kan hjälpa till med ortoser, ledstöd eller helt enkelt placera ett elastiskt bandage om området tillåter det.
• Vila: Tillsammans med det elastiska bandaget bör det skadade området placeras i relativ vila. Den kallas relativ vila eftersom den inte ska vara total, utan så långt det är möjligt endast begränsa de rörelser som involverar det skadade området. Denna vila bör inte överstiga 48 timmar för att undvika att orsaka led- eller muskelstelhet i det skadade området.
• Is: Placeringen av is är också en viktig punkt eftersom det förhindrar inflammation och lindrar smärtan. Vi rekommenderar att du lägger is på det drabbade området i 20 minuter varannan timme i 2 till 3 dagar. Det är viktigt att inte placera isen direkt på huden, utan med hjälp av kompresser eller gelförpackningar som täcks med en trasa.
• Kompression: Kompression kan utövas genom att placera ett elastiskt bandage för att minska ödembildningen. Kompressionen ska inte vara överdriven, utan precis tillräcklig för att undvika att blodflödet begränsas för mycket. Det är lätt att känna när kompressionen är korrekt eftersom fingrarna lätt glider in under kompressionen.
• Höjning: Det är viktigt att utföra högläge av området för att öka det venösa återflödet och undvika ytterligare svullnad och smärta. Det korrekta sättet är att lyfta området 30 cm över hjärtats nivå.

Kirurgiska behandlingar för att bota svåra eller kroniska skador hos klättrare eller bergsbestigare

Vissa allvarliga akuta och kroniska skador som uppstår hos klättrare eller bergsklättrare kräver kirurgisk behandling. Detta är oftast fallet när det finns betydande ligament-, ben- och ledpåverkan.

Av denna anledning har vi förberett en sammanfattning av de vanligaste operationerna beroende på det drabbade området:

Skador på axeln

De vanligaste axelskadorna inkluderar tendinopatier, bristningar, luxationer, bursit och, mindre ofta, frakturer.

Bland de vanligaste kirurgiska behandlingarna kan vi nämna:

• Öppen axelreparation: Detta anses vara en av de mest invasiva kirurgiska metoderna och utförs därför vanligtvis i de allvarligaste fallen. Ett stort snitt görs för att tydligt visualisera och reparera skador på mjukvävnad och leder. Återhämtningen är mycket långsam, men kan vara mycket effektiv om inga komplikationer uppstår.
• Artroskopisk axelkirurgi: Detta anses för närvarande vara en av de mest effektiva och minst invasiva kirurgiska teknikerna. Den kräver endast ett litet snitt på axelnivå genom vilket artroskopets spets förs in. Från denna enhet är det möjligt att visualisera ledens tillstånd och reparera de påverkade strukturerna.

Skador på hand, finger och handled

Händer, handleder och fingrar drabbas ofta av skador som tendinopatier, bristningar, luxationer och frakturer som kräver kirurgiska behandlingar, t.ex. följande:

• Artroskopisk handledskirurgi: Detta anses vara ett polikliniskt ingrepp, minimalt invasivt och lätt att återhämta sig från. Genom ett litet snitt förs artroskopet in för att bedöma och reparera skador på ligament, senor och brosk i handleden.
• Operation förQuervains release: Detta är ett ingrepp som är utformat för att minska trycket på senorna och medianusnerven. Det är en öppen operation där kirurgen gör ett snitt för att exponera senorna och reparera skadan.
• Fixering av fingerfrakturer: Detta är ett kirurgiskt ingrepp där metallplattor, skruvar och stift används för att fixera det brutna benet.

Knäskador

De vanligaste skadorna är meniskrupturer, partiella eller totala ligamentrupturer och frakturer.

Detta är de kirurgiska ingrepp som löser dessa skador:

• Öppen knäoperation: Detta är en ganska komplex men mycket effektiv procedur för att reparera allvarliga knäskador. Kirurgen gör ett omfattande snitt i knäet för att exponera de skadade strukturerna. Han fortsätter sedan med att reparera de drabbade senorna, ligamenten, brosket eller menisken.
• Artroskopisk knäoperation: Detta är den perfekta operationen för ledskador, särskilt i knäet, eftersom den ger en snabb återhämtning. Det är ett minimalt invasivt ingrepp, där ett litet snitt görs för att artroskopets spets ska kunna passera igenom. Därefter kan var och en av de skadade ledstrukturerna visualiseras och repareras.
• Kondroplastik i knäet: Detta är en operation som är speciellt utformad för att reparera skador eller slitage på ledbrosket. Den utförs med artroskopi för att ta bort det skadade brosket, så att brosket kan läka och växa igen i det området.
• Operation förmeniskreparation: Som namnet antyder är detta en operation för exklusiv reparation av ledmenisken. Ett artroskop förs in i leden för att visualisera skadan och framgångsrikt reparera den.

Referenser

1. Rooks, M. D. (1997). Skador vid bergsklättring. Sports Medicine, 23, 261-270. https://link.springer.com/article/10.2165/00007256-199723040-00005
2. Cole, K. P., Uhl, R. L., & Rosenbaum, A. J. (2020). Omfattande granskning av bergsklättringsskador. JAAOS-Journal of the American Academy of Orthopaedic Surgeons, 28(12), e501-e509. https://journals.lww.com/jaaos/Abstract/2020/06150/Comprehensive_Review_of_Rock_Climbing_Injuries.5.aspx
3. Jones, G., Asghar, A., & Llewellyn, D. J. (2008). Epidemiologin för skador vid bergsklättring. British journal of sports medicine, 42(9), 773-778. https://bjsm.bmj.com/content/42/9/773.short
4. Backe, S., Ericson, L., Janson, S., & Timpka, T. (2009). Skadefrekvens vid bergsklättring och associerade riskfaktorer i en allmän klättringspopulation. Scandinavian journal of medicine & science in sports, 19(6), 850-856. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1600-0838.2008.00851.x
5. Haas, J. C., & Meyers, M. C. (1995). Skador vid bergsklättring. Sports Medicine, 20, 199-205. https://link.springer.com/article/10.2165/00007256-199520030-00006
6. Maitland, M. (1992). Skador i samband med bergsklättring. Journal of Orthopaedic & Sports Physical Therapy, 16(2), 68-73. https://www.jospt.org/doi/abs/10.2519/jospt.1992.16.2.68
7. Neuhof, A., Hennig, F. F., Schöffl, I., & Schöffl, V. (2011). Utvärdering av skaderisk vid sportklättring. International journal of sports medicine, 32(10), 794-800. https://www.thieme-connect.com/products/ejournals/abstract/10.1055/s-0031-1279723
8. Woollings, K. Y., McKay, C. D., & Emery, C. A. (2015). Riskfaktorer för skador vid sportklättring och bouldering: en systematisk genomgång av litteraturen. British journal of sports medicine, 49(17), 1094-1099. https://bjsm.bmj.com/content/49/17/1094.short
9. Addiss, D. G., & Baker, S. P. (1989). Skador vid bergsklättring och bergsklättring i amerikanska nationalparker. Annals of emergency medicine, 18(9), 975-979. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0196064489804639
10. Schöffl, V., & Winkelmann, H. P. (1999). Olycksstatistik vid "inomhusklätterväggar". Sportverletzung Sportschaden: Organ der Gesellschaft fur Orthopadisch-traumatologische Sportmedizin, 13(1), 14-16. https://europepmc.org/article/med/10407959