Benfrakturer

I grund och botten definieras en fraktur som förlust av kontinuitet i ett ben eller brosk och uppstår när en del av ett ben bryts eller spricker. Eftersom benen har tre huvudben är detta en av de vanligaste delarna av kroppen som drabbas av frakturer.

Benfrakturer är därför ett av de vanligaste fallen och anses vara ett svårt tillstånd att behandla. Av den anledningen är det intressant att lära sig mer om vad dessa typer av skador är, hur de diagnostiseras, vad som orsakar dem, vad som bör göras för att behandla dem och vilka metoder som finns för att förebygga dem.

Vad är en benfraktur och hur diagnostiseras den?

I specifika termer är en benfraktur eller brutet ben en typ av skada där benen i den drabbade lemmen är knäckta eller brutna.

Det är en fraktur som kan involvera ett eller flera av de tre långa benen i benen, vilka är:

• Lårbenet: Lårbenet är placerat högst upp och förbinder benen i underbenet med bäckenbenet. Det vill säga knäleden respektive höftleden.
• Skenbenet: Det anses vara en av de längsta benpartierna i människokroppen som bildar benets skelett och löper från fotleden till knäet. Det har således funktionen att ge stabilitet och stöd till kroppen.
• Fibula: Tillsammans med skenbenet bildar detta ben benet från knäet till fotleden eller den nedre regionen. Det stöds därför av skenbenet och ger också stabilitet åt fotleden, samt stödjer benets muskler. Detta är det minsta av alla och ligger i den nedre regionen.

De viktigaste symptomen i de flesta fall är:

• Smärta och svullnad i benet.
• Ökad smärtintensitet vid rörelse.
• Ömhet vid beröring
• Ekchymos eller blåmärken
• Deformitet eller förkortning av den påverkade extremiteten.
• Oförmåga att gå och bära vikt på sidan av det skadade benet.
• Oförmåga att röra knä eller höft på den skadade sidan.

När den fysiska undersökningen är klar är det relevant att utföra en bilddiagnostisk utvärdering för att identifiera den specifika frakturplatsen och för att definiera omfattningen av skadan på eventuella intilliggande leder. Detta görs vanligtvis med hjälp av röntgenbilder eller röntgentester som, förutom att förenkla bekräftelsen av diagnosen, hjälper till att fastställa de detaljerade egenskaperna hos benbrottet.

Utöver detta är det ibland tillrådligt för vårdpersonalen att tillgripa andra typer av mer detaljerade undersökningar för att göra diagnosen mycket mer koncis. Dessa tester är i princip datortomografi (CT) eller magnetisk resonanstomografi (MRI) av benet.

Vilka typer av benfrakturer finns det?

För att kunna fastställa en optimal behandling efter en fraktur i dessa extremiteter är det först och främst nödvändigt att fastställa vilken typ av benbrott som har inträffat i extremiteten.

Den huvudsakliga klassificeringen baseras på vilket ben som har påverkats:

• Lårbensfraktur: Detta är naturligtvis en fraktur som påverkar lårbenet, vilket är lårbenet längst upp på benet. Eftersom det är det starkaste och längsta benet i kroppen tenderar det att generera en skarp smärta som varierar beroende på hur brottet sker genom benet, vad den exakta platsen är och om hud och muskler också påverkas. I de flesta fall krävs kirurgiskt ingrepp för att läka.
• Skenbensfraktur: Detta definieras som en av de vanligaste benfrakturerna och orsakas av stötar med hög energi (t.ex. vägtrafikolyckor, trafikolyckor eller idrottsskador). Denna typ av skada klassificeras i sin tur i tre undergrupper, vilka är Fraktur på skenbenets diafys, fraktur på den proximala extremiteten och fraktur på den distala extremiteten av skenbenet (eller fotledsfraktur).
• Fibulafraktur: Uppträder i det tunna, laterala benet mellan knäet och fotleden, dvs. vadbenet. I detta fall är de huvudsakliga symtomen att patienten inte kan stödja på foten på grund av smärta, inflammation och funktionell impotens. Det är även möjligt att frakturen orsakar ett klickande ljud när man försöker röra denna del av benet. När det gäller behandlingen beror den på skadans omfattning och kan därför vara ortopedisk eller kirurgisk.

Å andra sidan, beroende på benfrakturerna, skiljer man också på en annan klassificering av intresse som omfattar följande typer baserat på de särdrag som benfrakturen uppvisar:

• Slutenfraktur: Detta är en typ av fraktur där den omgivande huden i området förblir intakt.
• Exponerad fraktur: I detta fall går det brutna benet igenom huden och är därför mer aggressivt på grund av sannolikheten att drabbas av ett tillstånd.
• Fullständig fraktur: Detta är en typ av fraktur där två eller flera fragment av benet är brutna.
• Ofullständig fraktur: I dessa fall visar det drabbade benet en separation, men har misslyckats med att sönderdelas i två delar.
• Fraktur på grön stam: Detta avser en skada som får benet att spricka, men benet bryts inte helt. De flesta patienter med denna typ av fraktur är barn, eftersom de har mjukare och mer flexibla ben än vuxna.
• Förskjuten fraktur: Detta är en fraktur där de beniga delarna av varje sida av brottet inte är i linje. För att återföra benen till rätt position behöver personen opereras

Bästa produkter för benfrakturer

Bästsäljare

Vilka är orsakerna till och riskfaktorerna för benfrakturer?

En benfraktur kan bero på flera faktorer, för precis som det är en vanligare benfraktur än man kan tro, är orsakerna också vanliga.

Nedan listar vi de vanligaste faktorerna som kan orsaka att en benfraktur utvecklas:

• Plötsliga fall skadar ofta ett eller till och med båda benen i underbenet (skenbenet och vadbenet) så att de bryts. I vissa fall bryts dock även lårbenet, men med mindre trauma.
• Bilolyckor: Vid kollisionen kläms knäna mot bilens ratt och därmed kan de tre huvudbenen i benet brytas.
• Slag eller trauma som direkt påverkar ett ben i benet är andra orsaker till att detta tillstånd utlöses.
• Idrottsskador: I kontaktsporter, amerikansk fotboll, hockey, basket etc. och kort sagt alla sporter som innebär att man använder benen i större eller mindre utsträckning.
• Överansträngning av den extremitet som utvecklar en stressfraktur tenderar också att bryta benen i benet. Tänk på att denna orsak nästan alltid involverar skenbenet.
• Vissa sjukdomar, t.ex. osteoporos, reumatoid artrit och diabetes, ökar risken för att drabbas av en benfraktur i benen.
• Om en extrem och plötslig vridning av benet utförs är det också möjligt att en fraktur eller brott på ben i benet kan uppstå.
• Ålder är en annan riskfaktor för frakturer i de nedre extremiteterna (eller i någon annan del av kroppen). När vi åldras försvagas nämligen skelettet och dessa tillstånd sprids lätt.
• Dåliga vanor, som att röka och dricka för mycket alkohol, ökar risken för benbrott. Rökning främjar utvecklingen av osteoporos och alkohol orsakar benförlust och uppmuntrar till fall på grund av desorientering eller förvirring.

Första hjälpen för att behandla en benfraktur

För att behandla en benfraktur efter olyckan är det först och främst viktigt att tillkalla medicinsk hjälp för att hjälpa den drabbade personen.

Här är åtgärderna för att hjälpa en skada med grundläggande första hjälpen:

• Håll personen immobiliserad: Det är mycket viktigt att patienten inte rör sig eller försöker röra sig innan han eller hon får medicinsk hjälp. Om det drabbade benet får någon rörelse kommer smärtan sannolikt att öka och tillståndet kommer att förvärras.
• Kontrollera om det finns andra skador: Genom den skadade personens indikationer och vad du kan observera är det lämpligt att kontrollera om det finns andra skador på kroppen eller inte. Detta är till stor hjälp för specialister som anländer till olycksplatsen.
• Övervaka vitala tecken: Så långt det är möjligt bör du övervaka patientens vitala funktioner, antingen genom att kontrollera blodcirkulationen, ta pulsen, kontrollera att andningen är regelbunden och bekräfta att patienten befinner sig i ett normalt medvetandetillstånd. Dessutom är det viktigt att förhindra att patienten sluter ögonen eller somnar.
• Förhindra för stor värmeförlust: Det är också bra att förhindra att personens temperatur stiger så mycket att all kroppsvärme går förlorad. För att ta hand om detta kan du stoppa om eller täcka över kroppen, särskilt runt benen.
• Försök inte att justera frakturen: Oavsett hur det brutna benet ser ut är det inte tillrådligt att försöka räta ut det, klämma på det eller röra vid det. Detta kommer att orsaka mer skada och kan till och med infektera det skadade området.
• Applicera is eller kalla kompresser: Med hjälp av is eller kalla kompresser är det möjligt att minska eller begränsa svullnad och smärta. Om du väljer att göra det, tänk på att det inte är lämpligt att placera kylan direkt på huden, eftersom det kan bränna den.
• Ge inte patienten någon medicin utan att först ha rådfrågat läkare: Efter en fraktur är det tillrådligt att undvika att den drabbade personen självmedicinerar med läkemedel av något slag för att försöka lindra smärtan eller dämpa symtomen på patologin. Detta är skadligt för patientens hälsa utan föregående samråd med en medicinsk specialist. På samma sätt är det inte lämpligt att ge patienten något att äta eller dricka.

Mest indikerade behandlingar för en benfraktur

Den specifika behandlingen av en benfraktur bestäms dock av typen av skada och dess svårighetsgrad, samt patientens tillstånd.

I allmänna termer kan följande behandlingar användas för att förbättra det brutna benet i extremiteten:

• Reducering av frakturen: Som standard börjar den första behandlingen av ett brutet ben på en akutmottagning och de behandlande läkarna måste utvärdera alla symtom hos patienten samt skadans särdrag. För att svullnaden ska avta väljer läkaren att tillfälligt immobilisera benet med en skena så länge det behövs. Om frakturen är förskjuten är det lämpligt att läkaren manipulerar benfragmenten för att placera dem i sina rätta positioner så att en skena kan appliceras.
• Absolut immobilisering: När svullnaden har minskat är det viktigt att begränsa rörligheten för det drabbade benet så att det kan återhämta sig och utvecklas i enlighet med detta. För att utföra absolut immobilisering måste i allmänhet ett gips eller en skena placeras på benet så att det förblir statiskt i 6 till 8 veckor eller ännu längre, beroende på frakturens krav. För att underlätta för personen att undvika att bära vikt på det påverkade benet rekommenderas att kryckor eller en käpp används.
• Formulering av medicinering: Under behandlingen är det också relevant att läkaren rekommenderar nödvändiga läkemedel för att minimera den smärta och svullnad som patienten upplever. Med hänsyn till att om smärtan är akut är det bäst att ordinera mer potenta läkemedel för att angripa tillståndet på kortast möjliga tid. Vid förskrivning av läkemedel är det dessutom viktigt att sjukvårdspersonalen tar hänsyn till vissa detaljer (medicinsk historia, läkemedelstolerans, eventuella allergier, ålder, allmänt hälsotillstånd etc.) för att förhindra uppkomsten av biverkningar (yrsel, svimning, sömnighet, diarré, kräkningar, hjärtstillestånd etc.).
• Terapeutisk behandling: När tiden för avlägsnande av gipset eller skenan har gått ut är det lämpligt att patienten genomgår terapeutisk behandling, som i de flesta fall omfattar fysioterapi för att minska stelheten i det skadade benet och återställa dess rörlighet. Detta kommer att bidra till att eliminera den muskelsvaghet som kan ha utvecklats under den tid som patienten varit orörlig. Vid en allvarlig fraktur kan den terapeutiska behandlingen ta flera månader för att säkerställa fullständig rehabilitering.
• Kirurgisk behandling: Med hjälp av immobilisering i gips eller skena kommer en benfraktur sannolikt att läka på den tid det tar att läka. I många fall krävs dock kirurgi för att återställa benet till den funktion det hade före skadan. I allmänhet bygger dessa operationer på att man placerar interna fixeringsanordningar (skruvar, stavar eller plattor) som gör att benens korrekta hållning kan bibehållas medan frakturen konsolideras. Dessutom kan, om nödvändigt, en extern fixeringsanordning också appliceras för att ge stabilitet under läkningsprocessen.

Rehabilitering efter ett brutet ben

Både efter immobilisering av benet och en tid efter operation av benbrottet i extremiteten måste patienten genomgå en ansvarsfull rehabiliteringsprocess. I de flesta fall genomgår patienten fysioterapibehandling som leds av en fysioterapeut och syftar till att förbättra benets rörelser, stärka benen och tona musklerna i området.

Läkaren bestämmer när rehabiliteringen ska påbörjas efter den kirurgiska behandlingen, med tanke på att detta beror på patientens utveckling och på hur effektiv operationen har varit. När rehabiliteringen väl har påbörjats är de preliminära målen att bevara den styrka som fanns före frakturen för att underlätta rörelse med benet och förhindra förlust av muskeltonus.

Förutom att utföra de rehabiliteringsövningar som fastställts måste patienten också genomföra en förebyggande plan för att undvika de olika komplikationerna av en benfraktur av denna typ (smärta längs benets längd, ojämn benlängd, artrit, försenad benläkning, beninfektion, skador på blodkärl etc.) och även för att undvika utvecklingen av andra skador i området.

Förebyggande metoder för att undvika brutna ben

Eftersom det är bättre att undvika en benfraktur än att behöva bota symptomen på denna sjukdom och till och med genomgå operation, rekommenderar vi att du använder följande förebyggande metoder:

• Träna konsekvent och progressivt: Idrott är känt för att öka mängden ben hos människor, samt stärka musklerna och förbättra ledhälsan. Följaktligen minskar sannolikheten för att drabbas av benbrott på grund av svaghet eller ett fall. När det gäller att genomföra det är det viktigt att göra det kontinuerligt så att kroppen blir mer effektiv och gradvis för att undvika plötslig överansträngning som kan leda till skada.
• Undvik överträning: Även om det är viktigt att utöva fysiska aktiviteter hela tiden betyder det inte att människor bör genomgå överdriven träning. Detta ökar risken för skador, vilket kan leda till brutna ben.
• Korsträna: En användbar metod för att undvika stressfrakturer är cross-training. Det innebär t.ex. att man växlar mellan aktiviteter som att gå, cykla, simma eller springa för att inte överbelasta leder och ben.
• Använd lämpliga sportskor: Skor är en annan viktig aspekt för att förebygga händelser som leder till benfrakturer. Se därför till att du väljer skor som är lämpliga för vissa sporter och undvik skor med ojämnt slitage.
• Använd lämplig skyddsutrustning: Om du vill träna för en extrem- eller kontaktsport är det viktigt att du använder skyddsutrustning för att undvika olyckor. Det kan vara knäskydd, fotleds- eller armbågsskydd, kompressionsskydd etc.
• Lär dig teknikerna för att utöva sport: När du tränar eller utövar en viss fysisk aktivitet är det viktigt att du känner till teknikerna för att göra det korrekt. Annars kan dålig hållning eller felaktiga rörelser leda till olika skador, inklusive frakturer i de nedre extremiteterna.
• Ha en hälsosam och balanserad kost: Om du äter hälsosam mat kommer din kropp att kunna fungera optimalt i allmänhet. Om du intar lämpliga mängder kalcium och D-vitamin tillsammans med en balanserad kost kan du bibehålla benhälsan och bygga upp benstyrkan. Du kan göra detta genom att ta kosttillskott som innehåller dessa ämnen eller genom att äta mat som är rik på kalcium och D-vitamin.
• Undvik att röka och dricka alkohol: Dessa ohälsosamma vanor stödjer utvecklingen av benfrakturer. Tobak gynnar uppkomsten av osteoporos och alkohol orsakar benförlust, samt orsakar fall och trafikolyckor (genom att skapa desorientering eller förvirring hos människor).
• Förebygg olyckor i hemmet genom att hålla golvet i skick: För att göra detta är det viktigt att hålla golvet fritt från skräp, sluta använda halt vax vid rengöring, ta bort mattor och/eller lösa kablar och förvara möbler på sin vanliga plats.
• I badrum hemma kan du överväga att installera stödhandtag på väggarna (bredvid duschen, badkaret och toaletten), ha halkfria gummimattor i duschen eller använda halkfria badtofflor. Detta förhindrar också att du faller.
• I trappor i hemmet eller på kontoret kan du välja att hålla dem väl upplysta med strömbrytare högst upp och längst ned, placera robusta ledstänger på båda sidor av dem för att ge stöd och markera det översta och nedersta steget med blank tejp för att undvika plötsliga händelser som kan leda till en fraktur.
• I köket, se till att installera halkfria mattor på golvet nära spisen och diskbänken, samt torka upp vätska eller matspill när de uppstår. Detta är ytterligare ett sätt att minska risken för att halka.
• I sovrummet är det lämpligt att ha en ficklampa eller strömbrytare inom räckhåll från sängen, samt att sakta resa sig upp när man ligger eller sitter på sängen. På så sätt kan du också undvika allvarliga olyckor i hemmet som kan leda till brutna ben i benen eller någon annan del av kroppen.

Referenser

1. Bonnevialle, P., Lafosse, J. M., Pidhorz, L., Poichotte, A., Asencio, G., Dujardin, F., & of Orthopaedics, T. F. S. (2010). Distala benfrakturer: Hur kritisk är fibularfrakturen och dess fixering? Ortopedi och traumatologi: Surgery & Research, 96(6), 667-673. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1877056810001386
2. Carsenti-Etesse, H., Doyon, F., Desplaces, N., Gagey, O., Tancrede, C., Pradier, C., ... & Studiegrupp. (1999). Epidemiologi av bakteriell infektion vid behandling av öppna benfrakturer. European Journal of Clinical Microbiology and Infectious Diseases, 18, 315-323. https://link.springer.com/article/10.1007/PL00015012
3. Behrman, S. W., Fabian, T. C., Kudsk, K. A., & Taylor, J. C. (1990). Förbättrat resultat vid lårbensfrakturer: tidig vs. fördröjd fixering. The Journal of trauma, 30(7), 792-7. https://europepmc.org/article/med/2380996
4. von Keudell, A., Shoji, K., Nasr, M., Lucas, R., Dolan, R., & Weaver, M. J. (2016). Behandlingsalternativ för distala femurfrakturer. Journal of Orthopaedic Trauma, 30, S25-S27. https://journals.lww.com/jorthotrauma/fulltext/2016/08001/treatment_options_for_distal_femur_fractures.12.aspx
5. Aronson, J., & Tursky, E. A. (1992). Extern fixering av femurfrakturer hos barn. Journal of Pediatric Orthopaedics, 12(2), 157-163. https://journals.lww.com/pedorthopaedics/abstract/1992/03000/external_fixation_of_femur_fractures_in_children.3.aspx
6. Klotzbuecher, C. M., Ross, P. D., Landsman, P. B., Abbott III, T. A., & Berger, M. (2000). Patienter med tidigare frakturer har en ökad risk för framtida frakturer: en sammanfattning av litteraturen och statistisk syntes. Journal of bone and mineral research, 15(4), 721-739. https://asbmr.onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1359/jbmr.2000.15.4.721
7. Court-Brown, C. M., & Caesar, B. (2006). Epidemiologi för frakturer hos vuxna: en översikt. Injury, 37(8), 691-697. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0020138306003238
8. Singer, B. R., McLauchlan, G. J., Robinson, C. M., & Christie, J. (1998). Epidemiologi av frakturer hos 15 000 vuxna: påverkan av ålder och kön. Journal of bone and joint surgery. Brittisk volym, 80(2), 243-248. https://online.boneandjoint.org.uk/doi/abs/10.1302/0301-620X.80B2.0800243
9. Bischoff-Ferrari, H. A., Willett, W. C., Wong, J. B., Giovannucci, E., Dietrich, T., & Dawson-Hughes, B. (2005). Förebyggande av frakturer med vitamin D-tillskott: en metaanalys av randomiserade kontrollerade studier. Jama, 293(18), 2257-2264. https://jamanetwork.com/journals/jama/article-abstract/200871
10. Patel, D. S., Roth, M., & Kapil, N. (2011). Stressfrakturer: diagnos, behandling och förebyggande. American family physician, 83(1), 39-46. https://www.aafp.org/pubs/afp/issues/2011/0101/p39.html