Klättringsskador på händer, fingrar och handleder

Sportskador på händer, fingrar och handleder inom klättring är bland de vanligaste inom denna sport. Detta beror på den styrka som händer och fingrar utvecklar för att utföra bergsklättringstekniken korrekt.

I följande inlägg kommer vi att prata om de vanligaste hand-, finger- och handledsskadorna vid bergsklättring och hur man behandlar dem med RICE-terapi. Om du lär dig att identifiera dem kommer du att kunna undvika och förebygga att de uppstår. Kör hårt!

Vilka är de vanligaste typerna av hand-, finger- och handledsskador vid klättring?

Vissa studier visar att klättrare oftast drabbas av skador på senorna i fingrarna. I allmänhet orsakas stukningar , frakturer och skru bbsår av användning av rep, dålig teknik, överansträngning och fall, det senare när ett dåligt steg tas, en sten lossnar eller det är dåligt väder.

Här är de vanligaste hand-, finger- och handledsskadorna hos klättrare:

Skador på fingerskivan

Vid ihållande press med stängd hand böjs den proximala leden till mer än 90°, vilket orsakar hyperextension i interfalangealleden. All denna belastning ökar spänningen på A2-pulleyn, som inte klarar av att stå emot påfrestningen. Klättraren kommer att uppleva smärta, klickande och ömhet.

Vid bergsklättring orsakas denna skada oftast av oväntad chockbelastning, glidning eller brott i greppet. Svårighetsgraden av denna skada uppträder på tre nivåer, där den mildaste är en stukning av remskivan. Den andra allvarlighetsgraden avser ett partiellt brott på remskivan, medan den svåraste nivån orsakar ett fullständigt brott på remskivan. I det senare fallet omfattar symptomen blåmärken, smärta vid klämning och rörelse av fingret.

Avrivning av det triangulära fibrokartilagekomplexet

Det triangulära fibrokartilagekomplexet (TFCC) motsvarar en serie strukturer som ligger vid handleden mellan ulna och carpus på samma sida som lillfingret. Dessa strukturer är mycket viktiga för att säkerställa optimal funktion i handen och stabilitet i handleden.

Vid klättring orsakas denna skada av ett fall på den utsträckta handen. Den vanligaste riskfaktorn är dock överanvändning, vilket leder till instabilitet och kronisk låggradig smärta i handleden. Även när kompression av handleden kombineras med rotation eller vridning, t.ex. vid placering av en fasthållningsanordning.

Överansträngning av fingrarnas böjsenor

Fingrarnas böjsenor är ansvariga för att säkerställa optimal flexion eller böjning av fingrarna. Om fingrarna är översträckta kan detta leda till att de slits. Som ett resultat kommer personen att uppleva smärta, oförmåga att böja fingrarna, ömhet och domningar.

Klättrare drabbas ofta av denna typ av skada när de utövar för mycket kraft under en fingerflexionssträckning. I allvarliga fall kan det leda till en fullständig bristning av senan, vilket kan kräva operation för att läka.

Förslitna sidoligament i fingrarna

Fingrarnas kollateralligament (CL) är en del av handens extensorapparat och sätts in vid basen av falangen. De säkerställer fingrarnas extension och måste kunna motstå de krav som denna flexion ställer för att handen ska kunna fungera effektivt och optimalt. Överdriven sträckning av dessa ligament leder till trauma eller dragkraft som överskrider fingrarnas anatomiska gränser.

Fraktur

Frakturer på händer, handleder och fingrar är bland de allvarligaste skadorna för klättrare. Detta beror på att de flesta av dessa tillstånd kräver operation och rehabilitering för att återhämta sig helt. De orsakas av att ett ben i handen, fingrarna eller handleden helt eller delvis bryts av till följd av ett fall, slag eller trauma under bergsklättring. Men i vissa fall uppstår de också på grund av överbelastning eller stress.

Förskjutning av finger

Fingerluxation kan uppstå i vilken fingerled som helst. Hos klättrare är det dock mycket vanligt att tummen går ur led på grund av trauma, fall, krossning eller översträckning av tummen. All överdriven belastning på denna led kan leda till att tumbenet separeras eller dras ut ur leden.

Det kan också leda till att ligamenten skadas eller sträcks ut, vilket hindrar dem från att passa ihop ordentligt. De vanligaste symtomen är smärta, svullnad och begränsad rörelseförmåga. Svårighetsgraden varierar från vila till operation, men i de flesta fall uppnås effektiv återhämtning med fysioterapi.

Tenosynovit

Detta är tendinit eller inflammation i senskidan, oftast orsakad av repetitiv belastning på senan. Vid bergsklättring är de huvudsakliga mekanismerna som genererar denna skada bland annat enkelfingergrepp, halvfalangeala remsor.

Klättraren kommer att uppleva smärta längs hela senans längd, där även en enkel förskjutning kan vara smärtsam. Även om det för det mesta inte finns mycket svullnad, kommer det yttre utseendet att vara som alla andra typer av tendinit.

Lumbrical muskelsträckning

Efter en rörelse med ett eller två fingrar uppstår en skarp smärta i handflatan . Om du upplever dessa symtom kan du ha skador på de lumbriska musklerna . Dessa är en typ av inneboende muskler i handen som är involverade i att böja knogleden och förlänga fingrarna.

Dessa två rörelser är nödvändiga för klättring. Detta gäller särskilt för monofinger- och dubbelriktade rörelser, eller när man drar upp en ficka eller ett monohål med ett finger . Som ett resultat genereras överdriven spänning i dessa muskler, vilket gör att deras fibrer sträcks ut.

Bästa produkterna för behandling av hand-, finger- och handledsskador vid klättring och bergssport

Bästsäljare

Hur använder man RICE-terapi för att behandla hand- och fingerskador vid klättring?

RICE-terapi är ett tillämpat första hjälpen-protokoll som används särskilt för mindre skador. Dess effektiva resultat har gjort den till den mest lämpliga metoden för att behandla stukningar, blåmärken, sträckningar och stukningar, bland annat. Dess effektivitet rekommenderas dock allmänt för akuta skador.

Nedan kommer vi att prata om PRICE-terapi och hur man tillämpar den på hand-, finger- och handledsskador vid bergsklättring:

• Skydd: Denna fas innebär att man stoppar all aktivitet i handen, fingrarna och handleden för att förhindra ytterligare skador. Användning av immobiliserande produkter rekommenderas för att undvika rörelser som förvärrar skadan.
• Vila: Vila kombineras med immobilisering av det drabbade området för att minska belastningen. Detta kommer att bidra till en effektiv återhämtning av hand-, finger- eller handledsskadan under åtminstone de första 48 timmarna efter det att skadan har inträffat.
• Is: Att applicera is på det skadade området kallas kryoterapi. Syftet med denna fas är att minska inflammation och smärta genom dess vasokonstriktoriska effekt. Det rekommenderas att is appliceras under de första 72 timmarna efter skadan, i 5 till 10 minuter per session och med 1 till 2 timmars mellanrum.
• Kompression: Under denna fas måste särskild försiktighet iakttas för att säkerställa venöst återflöde. Under kompressionen av lesionen ska du därför inte utöva för mycket tryck eller immobilisera den helt.
• Höjning: Protokollet avslutas med att handen, fingrarna eller handleden höjs över hjärtats nivå. Detta för att minska blodtryck, svullnad och smärta.

Referenser

1. Jones, G., & Johnson, M. I. (2016). En kritisk granskning av förekomsten och riskfaktorerna för fingerskador vid bergsklättring. Aktuella idrottsmedicinska rapporter, 15(6), 400-409. https://journals.lww.com/acsm-csmr/fulltext/2016/11000/A_Critical_Review_of_the_Incidence_and_Risk.9.aspx
2. Schöffl, V. R., & Schöffl, I. (2006). Skador på fingerflexorns remskivsystem hos bergsklättrare: aktuella koncept. Journal of hand surgery, 31(4), 647-654. https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0363502306002474
3. Klauser, A., Bodner, G., Frauscher, F., Gabl, M., & Zur Nedden, D. (1999). Fingerskador hos extrema bergsklättrare. The American journal of sports medicine, 27(6), 733-737. https://journals.sagepub.com/doi/abs/10.1177/03635465990270060801
4. Bollen, S. R., & Gunson, C. K. (1990). Handskador i tävlingsklättrare. British journal of sports medicine, 24(1), 16-18. https://bjsm.bmj.com/content/24/1/16.short
5. Logan, A. J., Makwana, N., Mason, G., & Dias, J. (2004). Akuta hand- och handledsskador hos erfarna bergsklättrare. British journal of sports medicine, 38(5), 545-548. https://bjsm.bmj.com/content/38/5/545.short
6. Rooks, M. D. (1997). Skador vid bergsklättring. Sports Medicine, 23, 261-270. https://link.springer.com/article/10.2165/00007256-199723040-00005
7. Cole, K. P., Uhl, R. L., & Rosenbaum, A. J. (2020). Omfattande granskning av skador på bergsklättring. JAAOS-Journal of the American Academy of Orthopaedic Surgeons, 28(12), e501-e509. https://journals.lww.com/jaaos/Abstract/2020/06150/Comprehensive_Review_of_Rock_Climbing_Injuries.5.aspx
8. Jones, G., Asghar, A., & Llewellyn, D. J. (2008). Epidemiologin för skador vid bergsklättring. British journal of sports medicine, 42(9), 773-778. https://bjsm.bmj.com/content/42/9/773.short
9. Backe, S., Ericson, L., Janson, S., & Timpka, T. (2009). Skadefrekvens vid bergsklättring och associerade riskfaktorer i en allmän klättringspopulation. Scandinavian journal of medicine & science in sports, 19(6), 850-856. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1600-0838.2008.00851.x
10. Haas, J. C., & Meyers, M. C. (1995). Skador vid bergsklättring. Sports Medicine, 20, 199-205. https://link.springer.com/article/10.2165/00007256-199520030-00006